”…Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det. Tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni var fångar med dem…” Hebr. 13:2-3
Jag skulle passera centralens vänthall som vanligt. Men det blev ingen vanlig passage: Under vänthallens väldiga takresning myllrade det av människor med fulla bärkassar, hastigt hopslängda ägodelar i slitna väskor och provisoriska paket med remmar. Jag såg barn som trevade efter händer, mammors ängslan och fäder utan stolthet med flackande blickar. De hade passerat många gränser och vandrat många mil genom Östeuropa och var nu nästan framme. Bland dessa grupper av nykomna flyktingar sprang ivriga diakoner och volontärer med tolkar och rådgivare. De hänvisade de hungriga till en soppservering och några som skulle vidare hjälpte de till rätt buss. Detta var en spontant organiserad men målmedveten aktivitet för att hjälpa flyktingarna som var väldigt många. Jag hade hört talas om denna solidaritetsaktion men inte förstått hur omfattande den var. När jag sakta gick genom hallen tårades mina ögon av rörelse. En hjälparbetare log mot mej och väckte en våg av värme som spred sej. Mitt minne av flyktingar och hjälparbetare finns alltid kvar: Vi liknar varandra. Det finns ingen skillnad, flyktingarna är som vi men på flykt.
Leendet har nu bytts ut mot krass juridik och förslag på förslag radas upp som syftar till att göra Sverige mindre attraktivt att fly till: De permanenta uppehållstillstånden ska dras tillbaka och göras tillfälliga, familjer ska splittras, asylsökande ska placeras helst i låsta flyktingläger, rätten till tolkar och juridisk hjälp begränsas. Och vad menas med ”återvandring för dem med bristande vandel”? Jimmie Åkesson sa: ”Icke-medborgare ska inte förvänta sig samma förmåner som medborgare, och en bra utgångspunkt är att de slipper dö”. Orden träffar som hårda hagel.
De som formulerat alla dessa förslag var nog inte där i centralens stora hall när kärleken överflödade. Men jag tror att dessa politikers verklighet är anpassad efter trollfabrikernas hatideologier. Vårt land som de sista tio åren haft råd att skapa 535 miljardärer och under mycket lång tid levt under en högkonjunktur har nu inte råd att ge flyktingar det som volontärer och hjälparbetare bjöd de nyanlända på i Stockholms Central.
Papporna och mammorna med bylten och gråtande barn i armarna ska nu letas upp och återsändas… Till vad? Afghanistan, Syrien, Ukraina…? Jag känner hur tårkanalerna fylls av vrede. Här ska inte råda någon gästfrihet – nu ska våra gäster, änglar så väl som barn, utvisas till ovissa öden.
Kyrkorna må ha olika gudstjänsttraditioner och teologier men i förhållande till det dubbla kärleksbudet råder samstämmighet. Nu måste kyrkorna samordna sig till en motståndsrörelse! Sofia Camnerin, generalsekreterare på Sveriges Kristna råd skriver: ”Kyrkorna kommer aldrig vika en tum när det gäller det oändliga människovärdet. Kyrkorna fortsätter arbeta för att människors grundläggande behov ska bli tillgodosedda, och arbetar för ett starkt bistånd. Kyrkorna fortsätter arbeta för att välkomna främlingen och visa gästfrihet. Kyrkorna fortsätter arbeta förebyggande i förorter, samhälle och städer…
Tillsammans med många andra goda krafter arbetar kyrkorna för helheten och påminner om vikten av att prioritera grundläggande orsaker till fattigdom och migration där klimatfrågan måste vara högprioriterad….”
Vi behöver inte anpassa oss till en empatilös migrationspolitik, vi kan hålla fast vid en empatisk relation och kräva stöd för aktivt solidaritetsarbete bland dem som behöver vårt bistånd.
Bön: Herre välsigna oss och bevara oss alla. Herre låt ditt ansikte lysa över oss, flyktingar och ”svenskar”, och var oss nådig. Herre vänd ditt ansikte till oss och ge vår samhällsgemenskap frid. I Faderns och Sonens och den helige Andens namn. Amen