”Jag säger er som mina vänner: Låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen men sedan inte kan göra mer.…” Luk 12:4–7
”Människorna veta ej mycket om sig själva
de tro sig så arma de visa sig i livet
de veta ej att gudarna bo i deras bröst
oigenkända”
Edith Södergran
Jag undrar var Jesus fick sin övertygelse och tillit ifrån trots alla hot i hans värld. Det fanns nog i hans inre en kammare av ljus förtröstan – en gudsnärvaro. Kanske var han en av de människor som upplevde att Gud bor i deras bröst. Med samma ögon som Edith Södergran kanske han såg att lärjungarna av sig själva inte förstod att de var bärare av en oigenkänd Gud. Denna gudsnärhet var både möjligheten och meningen med deras liv. Att förlora denna hjärtats rikedom var det verkliga hotet, inte ockupationsmaktens vapen eller risken att bli berövad sin frihet. Om myndigheterna ställer er inför rätta behöver ni inte bekymra er för då kommer den helige ande att låta er veta vad som ska sägas, försäkrade Jesus.
Den judiska holländskan Etty Hillesum, som levde i ett av de dehumaniseringshelveten som nazismen skapade, skriver i sin dagbok: ”I mitt inre finns en mycket djup brunn. Och i den brunnen finns Gud. Ibland når jag fram till den men oftast ligger det en massa sten och grus över brunnen, då är Gud begraven. Då måste han grävas fram igen.” Etty Hillesum visste att vi har en möjlig disposition att erfara Gud i vårt inre, men ibland skyler fruktan och rädsla Guds närvaro så att vi behöver gräva fram den inre vissheten. Det är en förening av förnuft och känsla som leder oss att utforska vårt eget inre som Guds hemvist, en plats där Gud alltid är närvarande. Hillesum säger att om Gud inte kan hjälpa henne så måste hon hjälpa Gud och om hon lyckas kommer hon därmed att vara andra till hjälp.
Jesus och Hillesum har inte samma bild av Gud men båda beskriver en Gud som bor inne i människan, en Gud som är ständigt närvarande, som aldrig lämnar en. För Jesus är en bruten relation till Gud som att kastas ned i helvetet. För Hillesum var enda möjligheten att leva i det helvete som omgav henne i transitlägret Wester Bork, att ha en levande relation till Gud. En sådan relation till Gud var viktigare än själva beskrivningen av Gud. Inte heller Jesus beskrev Gud men visade genom sitt liv vad Gud är. Båda talade om vad Gud betyder för dem och för andra i det levda livet.
När vi talar om himmelska ting utgår vi från och relaterar till den verklighet vi är en del av. När den verkligheten förändras, som allt liv gör, sker förändringar också i vår uppfattning av Gud. I vår komplexa världsbild behöver vi tala om den Gud som inger oss hopp och som rymmer både kärlek och en relation. En Gud inifrån vårt djup av kunskap och närhet gör att vi inte behöver frukta.
Bön: Vi ber till dig Gud från djupet av vårt hjärta om mod att leva i din närhet. Amen!