Vecka 45, 2019
Publicerat 4 november, 2019
Observera
Denna text publicerades första gången den 4 november, 2019. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.
”Om du glömmer en kärve när du skördar din åker, skall du inte gå tillbaka och hämta den utan lämna kvar den åt invandraren, den faderlöse och änkan…” 5 Mos 24: 17-22
Det finns de som förespråkar att vi skall sluta läsa Gamla testamentet och enbart ha Nya testamentet som kanon för att bli mer tidsenliga. Som om Nya testamentet skulle kunna läsas utan tolkningar. För en troende sker Guds tilltal genom språket. Och då menar jag språk i mycket vid mening, som konst, musik, naturupplevelse och texter. Det är en pågående process som alltid kräver tolkning för att vi ska förstå innebörden. När vi använder språket är det för att kommunicera med varandra och då representerar det delar av den verklighet vi vill förmedla. Vad orden ”saltkar” eller ”smörbytta” representerar när vi kommunicerar vid matbordet är inte så svårtolkat. Men när vi börjar tala om Gud blir det genast lite mindre förutsägbart och vi behöver tolka innebörden.
Jag vill påminna om att verkligheten ser helt olika ut för oss människor beroende på vilka erfarenheter vi har och i vilket samhälle vi lever. Fundamentalistiska och bokstavstrogna företrädare bortser ofta från just detta förhållande. Därför hamnar de i absurda slutsatser när de läser Gamla testamentets texter och kan döma ut homosexualitet och aborter, utveckla islamofobi och ha en legalistisk syn på världen. Vi behöver göra en långt mer komplex tolkning av Guds närvaro i materien för att ana alla de uttryck av Gus kärlek som möter oss i den livsprocess vi är en del av.
Med hänsyn tagna till ovanstående komplikationer vid tolkningen av Gamla testamentliga texter så är 5 Mos 24, som hör till kyrkoårets utvalda texter för denna söndag, en underbar påminnelse om hur vi kan utforma ett liv för att förmedla omsorg till ”invandrare, den faderlöse och änkan”. Bibeln är ingen handbok i samhällskunskap men den har ett enhetligt, starkt och uppfordrande budskap som handlar om människors ansvar för varandra. Ett budskap som går hand i hand med de bibliska folkens erfarenheter av att leva i förtryckets och vapenmaktens skugga. En kärlekens etik som nu i vår tid, ännu en gång, återupprättar de förtryckta och samlar människor till folkliga proteströrelser för social rättvisa. Vi ser det på gatorna i Libanon, Chile, och Ecuador, i Bagdad och Bolivia, vi ser det när människor demonstrerar över hela världen tillsammans med ”Fridays for Future”. Kraven på rättvisa avslöjar vapenmaktens misslyckade försök att skapa fred och frihet. Det ”imperiet” kan åstadkomma är död och svält, sönderslagna och plundrade länder och överfyllda sjukhus. När ”imperiet” drar sig tillbaka råder kaos. Det tar årtionden kanske århundranden att bygga upp en gemenskap igen i Vietnam, Afghanistan, Irak, Syrien, Libyen, Nicaragua, Venezuela, Guatemala, Honduras och Bolivia. På platser där imperiet givit stöd åt diktatorer och låtit vapnen tala råder nu en blödande tystnad i vilken människor famlar efter ett hopp.
Vi kan bryta tystnaden med hopp om fred och en ny klimatkultur med större öppenhet för flyktingar och djupare solidaritet med de lidande i Afrika, Asien, Latinamerika och på västerlandets egna bakgårdar. ”Om Du glömmer en kärve när du skördar din åker, skall du inte gå tillbaka och hämta den utan lämna kvar den åt invandraren…” Om Du har ett överskott i din budget ska du inte förbruka det utan göra ett konto för invandraren, den faderlöse och änkan … ”Då skall Herren din Gud välsigna dig i allt du gör…”
Bön: Gud ge oss fantasi och vilja att ta vårt samhällsansvar efter din vilja. Amen.