vecka 47 2021

”… Se din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl…” Matt 21:1-9

Så var det åter dags för adventsfirande. Affärsidkare och torgmånglare, små och stora kapitalister, skapar julstämning med girlanger och prylar. Ännu en gång ska skyltsöndagen öka tillväxten inför årets sista resultaträkning. Kyrkorna stöper ljus och tränar julspel, med en och annan levande åsna som attraktion, inför kyrkoårets första söndag när barnen med tindrande ögon ska sjunga ”Hosianna Davids son”.

Det är svårt att blunda för diskrepansen mellan detta firande och den bibliska berättelsen om Jesus på åsnan. Han red mot tortyr och avrättning för att ha väckt upproriska associationer om Sakarjas fredskonung, den som skulle förinta maktens stridsvagnar och förstöra krigets vapen.

Var och är fredskonungen bara en dröm? Krigen har ju inte upphört och människan fortsätter att satsa på upprustning. Det skulle kanske varit enklare om Gud inte hade inrymt den mänskliga aktivitet som lett till klimatkatastrof, krig och orättvisa i sin skapelse? Men utan svar på frågan om människans roll blir skapelsen en obesvarbar gåta. En skapelseteologi utan ett framtida mål innebär att världen stagnerar i ett statiskt tillstånd. Som när den Gud deisterna skapat drar sig tillbaka efter sitt verk och likt en rik kapitalist nöjer sig med att leva på räntorna. Men jag tror istället att skapelsen är ett ofullständigt och pågående verk där människan inte är något statiskt med frälsning som en extra egenskap. Frälsningen innebär inte att människan återställs till sin ursprungliga intention utan handlar om att fullborda den gemenskap med Gud som mänskligheten söker. I kontrasten mellan vad som är och vad som kunde vara ligger skapelsens hemlighet och människans frälsning.

I detta perspektiv blir konsumismens gisslantagande av adventskonungen en bild av Jesus som avrättad fredskonung. Men detta är inte hela berättelsen: Jesus död och uppståndelse är tecken som visar på inkarnationens hemlighet där Guds kärlek övervinner döden. Tron på Sakarjas fredskonung må förefalla overklig men i förhållande till krigets historiska oförmåga att skapa fred är den sannare. Mot fredskonungens ödmjuka makt står de globala imperieledarnas tro på vapenlobbyn som med krig vill tvinga fram den globala maktbalans de kallar fred. Utöver krigets och kapprustningens enorma klimatpåverkan visar världens starkaste militärmakt sin impotenta förmåga att skapa fred genom upprepade nederlag också på slagfälten: Iran, Vietnam, Afghanistan, Libyen och Irak. I dessa länder har skamlösa övergrepp begåtts av imperiet som i många fall resulterat i statskollaps och decennier av mänskligt lidande.

Vi lever på randen av en planetär kris där de sociala skillnaderna och osäkerheten i finanssystemen är enorma samtidigt som klimatförändringarna tvingar fram stora folkomflyttningar. Vår nya globaliserade värld är hotfullt instabil men världens nationer närmar sig nu varandra för att ta itu med klimatförändringar, rättvisa och fattigdom. Vi behöver fråga oss vad som i det långa loppet kommer att vara bäst: att vi fortsätter leva i de föreställda gemenskaper som vi kallar nationalstater och maktbalans, eller att vi börjar betrakta oss själva som medlemmar i en världsgemenskap där rättvisa och fred inspirerar oss till uppoffringar och den enkelhet som gör en global jämlikhet möjlig.

Bön: ”Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn”