Bibelmeditation vecka 49 2022
”Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.” Luk 3:1–15
Dessa ord av Johannes döparen hör till tredje söndagen i advent där alla texter berättar om honom, också de utvalda gammaltestamentliga texterna ur Jesajas bok: ”En röst ropar i öknen: bana väg för Herren…” Johannes kunde också uttrycka sig brutalt som i en twittertext: ”Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden. Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen.” Det judiska folkets bidrag till den mänskliga kulturen var tron på “en” Gud, i en miljö där det fanns tankar om många gudar. Judarna trodde att denne ende guden brydde sig om dem som ”ett folk” och befriade dem ur den egyptiska fångenskapen för att de skulle få leva i frihet. Guds vilja delgavs dem genom en lag som lärde dem att leva tillsammans. Man trodde också att det skulle komma en tid när denna frihet skulle breddas till alla folk genom en konung, ”Messias”, vars ankomst judarna ivrigt väntade på. När Johannes predikade bot och bättring trodde man att han var Messias.
Men Johannes avfärdade detta och sade sig vara enbart en ropande röst i öknen. Han förklarade att efter mig kommer den som är starkare än jag, han skall döpa er med helig ande. Enligt den kristna traditionen syftar Johannes på Jesus som han uppfattar som Messias, den som skulle komma. Det innebär att den kristna traditionen är en fortsättning på den judiska med förväntan på Messias. Enligt kristen tro är Jesus Messias och det finns också inom judendomen en grupp som delar denna tro medan huvudfåran i judendomen lever med en fortsatt messiansk förväntan. Judisk och kristen tradition är på detta sätt djupt förbundna med varandra.
Vår tro på Jesus Kristus är inte en tro som ersätter den judiska tron men den bidrar med en breddning och fördjupning, liksom olika teologiska traditioner mognar och uppenbarar något nytt om Guds närvaro i världen. Genom att Jesus blev människa tror vi att Guds närvaro i världen säger något väsentligt om människans kroppslighet och värdsliga liv, om vad det är att vara människa. De apostoliska fäderna betonade Gud som alltings skapare och Guds inkarnation i Kristus. Denna tro visar att det materiella varken är skenverklighet eller betydelselöst, det är Gud själv som skapat det materiella: Inkarnationen uttrycker Guds förkroppsligande i Jesus och anknyter till vår vanliga mänskliga kroppslighet. All andlighet som bortser från våra materiella villkor och vårt ansvar riskerar att tappa bort kristendomens stora bidrag till ett liv i gemenskap med Gud.
Därför bekräftar Jesus Johannes uppmaning att dela skjorta och bröd med den som inget har och frigör oss till handling, inte för att vi själva ska vinna Guds kärlek utan för den fattiges skull. Genom nåden är vi redan älskade av Gud men vårt ansvar är nu att fördela det materiellt goda som människan ansvarar för. Guds människoblivande införlivar mänsklighetens historia med Guds lidande och mitt livs mening: att älska Gud över allting och min nästa som mig själv.
”Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.”
Bön: Frigör oss Gud att ta ansvar för fred, rättvisa och en rättvis fördelning av världens materiella gåvor. Amen.