vecka 51/52 2020

 

 ”…Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde…” Luk 2: 1-20

 

när tiden var inne…” Det som beskrivs är en händelse inom tidens ramar mitt i den materia som vi är en del av. Denna händelse är en avgörande och stor avvikelse i vår världsbild, Gud blir överraskande en del i vår materia. Gud träder in i tiden som människa, materien blir bärare av tidlös rymd. Tidsangivelsen är därför anmärkningsvärd, hela berättelsen börjar med en global tidsangivelse, ”Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning…” och därefter en mer personlig/lokal tid, när tiden var inne för att föda.

 

Vår tids lineära tidsuppfattning, i kombination med den evangelikala tanken om pånyttfödelse enbart genom tro på Jesus, lämnar de årmiljoner av mänskligt liv som fanns före Jesus utan räddning. Men kanske är den allmänna tidsuppfattning som förutsätts i denna tanke inte så självklar. Gud finns närvarande före all tid och i Gamla Testamentet hörs Guds tilltal till människan genom hela människans historia. Alltifrån den bibliska skapelsemyten till Jesajas kallelse finns en skapande och kallande Gud: ”vem skall jag sända, vem vill vara vår budbärare? Idén om Gud som en levande närvaro är djupt rotad i människans väsen, så intimt förknippad med människan att det uppfattas som en förutsättning för hennes existens. Kanske är denna tro så komplex att vi borde ha två parallella tidsuppfattningar. Både den linjära och den Grekisk Ortodoxa teologins cirkulära tid.

 

Gud avslöjar sin sårbarhet när Maria föder Jesus och spädbarnet tar sina första andetag. Gud inträder med Jesus under den linjära tidens villkor. Det är varken Kejsar Augustus eller Herodes som har huvudrollen utan ett barn som med Marias hjälp kämpar sig in i världen. Vägen för Guds helighet in i mänskligheten går genom en människas födelse. Det är som bärare av Gud mänskligheten lär känna sig själv. Vi brukar tala om den här händelsen som ”inkarnation”, en tanke om Gud i människan, en ständig, aktuell, mystisk, dynamisk och personlig Gudsnärvaro. Plötsligt blir allt som är mänskligt också heligt, och det humana bär på en teologisk vikt. Så blir Gud känd av alla men inte alltid erkänd av alla.

 

Filosofen Martin Hägglunds bok ”Vårt enda liv” har väckt mångas intresse på grund av hans negativa värdering av evighetstanken i vår världsuppfattning. Han ifrågasätter att evigheten är eftersträvansvärd. Men i min värld är evigheten den tidsdimension som ger den linjära  tidsuppfattningen sin rymd och att stänga den möjligheten känns som att bomma igen alla fönster i rumtiden. Att bomma igen om evigheten är som att hindra den stora berättelsen om universum att fortsätta författas. Som att avsluta Guds skapande handlingar innan vi vet vilken roll vi människor spelar.

 

När Gud inträder i tidens linjära schema, genom Jesu födelse, innebär det att den linjära tiden blir en dimension av evigheten. På samma sätt som frälsningshistorien berättas i den linjära tidens dimensioner så berättas, i kontrast till detta, den liturgiska berättelsen i ortodoxa kyrkan som en del av en cyklisk händelse. Händelsen i denna liturgiska tid blir förstådd som en tidlös evighet, Jesus föds, dör och återuppstår nu – något som kan upplevas av människan som ett komplext uttryck för Guds inkarnation.

Bön: Lovad vare du Gud för att du möter oss i vår materia och förvandlar vår tidslighet till evig helighet. I Guds faderns, Sonens och Den Helige Andes namn. Amen