”…Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in…”
Mark 10:13-16.
På årets sista söndag talar Jesus om att ”ta emot Guds rike som ett barn”. Det finns någon slags likhet i en människas första dag och den sista. Åldrandet innebär ju en avtagande förmåga att prestera, vilket kanske kan liknas vid det nyfödda barnets hjälplöshet. Och både hos barnet och åldringen finns ett likartat behov – att vara älskad för den man är oberoende av prestationer. När det handlar om Guds rike krävs inga individuella prestationer för att bli delaktig av Gudsnärhet. Det finns ett människovärde och mänskliga rättigheter oberoende av det vi gör. En horisont av hopp inför såväl de första som de sista dagarna i en människas liv.
För den som av nåd bär denna insikt inom sig kan Dietrich Bonhoeffers psalm innehålla hopp. I en värld där hotfulla krig och autokratiska regimers maktfullkomlighet tornar upp sig skriver han:
”I goda makters underbara omsorg
Vi väntar lugnt vadhelst oss möter här…”
Dessa rader skrev han 1944 i ett nazistiskt fängelse där oron inför morgondagen var stor. För Bonhoeffer närmade sig livets slut ofrånkomligt men han bemötte det med tillit. Detta kan också vara en utväg för den åldrande människan som har en växande insikt om dödens närhet. Den som inte vill acceptera förlusten, brukar ofta förneka den. Men med Bonhoeffers tillit som exempel kan också den situationen mötas med tillförsikt ”i goda makters underbara omsorg”.
På samma sätt som Bonhoeffers ord får en särskild giltighet på grund av hans situation värdesätter jag texter av Etty Hillesum. Hon var judinna och levde vid samma tid i genomgångslägret Westerbork i väntan på deportation till Auschwitz. Hennes okuvliga livsbejakelse och intensiva andlighet har något viktigt att säga oss just nu i vår oroande tid.
Både för barnet, den åldrande och den dödsdömde, erbjuder nåden en tillit som kan hjälpa oss att släppa taget om allt som man tror sig ha, till och med allt man tror sig vara. Kanske vi haft mycket i livet som distraherat oss från närheten till Gud men också upplevelser av kärlek som hjälpt oss känna igen det gudomliga i kärnan av det egna jaget. Hillesum beskriver det så här: ”I mitt inre finns en mycket djup brunn. Och i denna brunn finns Gud” Att uppgå i Gud är då detsamma som att bli den människa som man burit gömd inom sig själv alltsedan barnet såg dagens ljus.
Den som inte tror sig äga något, utan lever på Guds omsorg, har inte heller något att förlora. Först när denna insikt verkligen är vunnen kan vi sluta klamra oss fast vid existensen. Och först då kan vi erfara livets djupa skönhet utan att erfarenheten grumlas av rädslan att förlora det. Hillesum skriver: ”Genom att utesluta döden ur sitt liv har man inte ett fullständigt liv, men genom att räkna med döden utvidgar och berikar jag mitt liv.” Att acceptera döden är att acceptera dess djupaste innebörd, att det finns ett värde som barnet och åldringen har gemensamt och som inger hopp inför allt som möter oss.
”När kvällen kommer och dess stillhet djupnar,
låt oss få höra nya sångers ljud
från den fördolda värld som oss omsluter,
från dina barn som lovar dig, o Gud.” (Bonhoeffer)
Bön: Ge os nåd att leva med din kärlek som en låga av tillit i kärnan av vårt inre. Amen.
Detta var min sista bibelmeditation och med den vill jag tacka för att jag fått vara en röst i församlingen och önska Guds välsignelse över oss alla! Varmast Arne.