Vecka 9 2020

”Anden drev honom ut i öknen.” Mark.1:12-13

Den av Gud utvalde Jesus kallas ut i öknen. Kanske för att reflektera över vad det innebär att vara utvald, kanske för att få perspektiv. Också i vår tid kryllar det av goda råd i tidningarnas hälsobilagor om hälsoveckor, bergsklättringar, retreater och meditationsveckor som ska ge en extra skjuts åt karriären och perspektiv på livet. Men att ta ett verkligt steg tillbaka och ifrågasätta den rådande maktens böjelser och vårt beroende av dem är mer sällsynt.

Om vi antar ett konkret perspektiv blir det tydligare. Utmaningen som vi står inför är den växande kilmatkrisen. Denna kris är planetär, alltså måste vi nu bestämma oss för en livsstil och en moral som kan vara giltig för alla på planeten vare sig de lever i kanten av Negevöknen, på Bandstolsvägen eller Saltsjöbaden.

För att vi ska kunna närma oss ett sådant perspektiv måste vi frånta nationalismen dess monopolanspråk. Den begränsande solidaritet som ryms inom nationalismens perspektiv duger inte för att fördela livsvillkoren jämlikt inom planetära gränser. Geologiska, biologiska och geografiska ansvarsområden som sträcker sig över generationsgränser förutsätter måttfull vårdnad av planetens resurser och förnybara energikällor. Dessutom måste vi fråga oss hur en kosmopolitisk solidaritet ska kunna lösa de spänningar, dilemman och motsägelser som vi byggt in i den kosmopolitiska sfären.

Om vi i ett dagsfärskt exempel jämför behov hos människor i olika världsdelar kan vi se hur avsaknaden av kosmopolitiska perspektiv har skapat förtryckande strukturer: Å ena sidan behovet av parkeringsytor för allt fler och allt större SUV´ar hos de nyinflyttade i Uppsalas svällande nybyggnadskvarter. Å andra sidan behoven hos de människor som i skrotfärdiga paketbilar flyr utbombade ruiner i Idlib. På var och en av dessa lastbilar trängs barn och vuxna med samma ”mänskliga rättigheter” som du och jag, människor som inte tillerkänns ens den mest elementära rättigheten till liv.

De planetära gränserna för vår överlevnad som mänsklighet har överskridits av den rika världens överflödskultur. Om vi ska kunna uppmuntra varandra på denna planet att ta ett gemensamt ansvar för situationen så måste vi också förändra de dagliga livsvillkoren så att alla människor får en acceptabel levnadsnivå. Vi behöver också ”gå ut i öknen” och betrakta planetens klimatkris utifrån ett planetärt och gemensamt perspektiv för att kunna påbörja en ny vandring mot framtiden.

På 60-talet debatterades teknisk och ekonomisk utveckling eller revolution som alternativ till nödvändiga samhällsförändringar. En liberal utvecklingsoptimism genom överföring av stora summor pengar till tredje världen diskuterades som alternativ till revolutionära förändringar.  I det debattklimatet  var teologen Gustavo Gutierrez inbjuden att hålla en föreläsning om utvecklingsteologi inför biskopskonferensen i Medellin i Latinamerika och han gick då fram till väggtavlan och strök över ordet ”utveckling” och skrev ”befrielse”.

Klimatkrisens krav och bilden av världens destruktiva situation kräver befrielse ur hela det invanda tillväxt- och imperiedominerade maktperspektiv vi normaliserat.

 

BÖN: Gud för oss avsides och väck vår vilja till befrielse i gemenskap med världens folk.